Gustav Eriksson Vasa.

Den linhårige lille parveln Gösta skymtar för första gången i Sveriges historia när han nioårig borrar sina ilsket blåa ögon i den danske magistern Ivar och utbrister:

• Jag tör giva dig och din skola tusende djävlar!

Han hugger sin lilla silverdolk genom den förhatliga latinska skolboken för att ge eftertryck åt sina kraftord och lämnar i vredesmod Trivialskolan i Uppsala, där han åtnjutit undervisning i knappa två år.

Gösta, så lät namnet när samtiden skulle uttala det, men själv skriver han omväxlande Gödstaff och Göstaff. Med stavningen var det inte så noga; han skulle fortsätta att sky boklig lärdom men alltid ändå finna det slående uttrycket för sin vilja, vare sig han talade till hög eller låg eller använde sig av pennan. Peder Swart kallar honom i sin krönika för Götstav, vilket skulle betyda att han bar ”göternas stav” i sin ränsel. Numera säger vi Gustav rätt och slätt.

Gustav växte upp bland de högste i samhället. Riksföreståndaren Sten Stures syster var hans farmor. Hans far var riksråd och storgodsägare med Vasasläktens Rydboholm som sätesgård. Modern kom från den mäktiga Ekasläkten med anor från 1300-talets Uppland. Gustavs farfarsfar, den berömde Kettil Karlsson Vasa, blev biskop i Linköping vid 25 års ålder och besegrade Kristian I och återtog den svenska kronan från danskarna 1461. ingen kunde väl ana att Gustav skulle upprepa den bragden.

På hemmagodsen Rydboholm och Lindholmen lärde sig Gustav allt om bondens arbetsvillkor och om storgodsens skötsel. Med sin fader som läromästare fick han tidigt tillfälle att tillägna sig alla juridiska finter och knep för att förvandla skulder och tvister till rikedom och ära för egen del. Faderns rättsliga rättesnöre tycks ha varit ” hugg till förs – argumentera sedan”, ett system som Gustav med fördel använde sig av senare, i kombination med en otrolig intuition för det ” rätta ögonblicket ” och med en diplomatisk ordsvada späckad med saftiga ordspråk.

Gustavs uppfostran följde improviserade riktlinjer. På grund av släktskapet med Sturarna kom han tidigt till hovet för utbildning i adelns konster och sällskapsliv. Till lärare fick han krigarbiskopen och diplomaten Hemming Gadh. 1500-talet rymde flera färgstarka biskopar men den fruktade ”Gamle Gadden” blev Gustavs förebild och idol. Av honom insuper han danskhatet, det fördomsfria greppet på religionen och den uttrycksfulla rotvälska av tyska, latin och kärnfull formsvenska som denne så överväldigande tycks ha behärskat.

Välbyggd och blond, högrest för sin tid (cirka 175 cm lång), med fast, viljestark blick överdådig, stolt, trotsig med myndigt sätt och rodnad under hårfästet när vreden tog överhanden; med dessa egenskaper steg ynglingen Gösta fram i Sveriges historia. Som rättrogen svensk, anhängare till Sturepartiet med danskhatet i ryggmärgen, blev han personligen utsatt för Kristian II:s svek. 1518, inför föregivna fredsförhandlingar mellan den danske kungen och riksföreståndaren Sture, förs han bort som gisslan, tillsammans med gräddan av Sveriges påläggskalvar och sätts i fängsligt förvar på Kalö slott i Danmark.

På nyåret 1520 anföll Kristian II på nytt Sverige och Sten Sture besegrades och dödades. Den 24 årige Gustav flydde, enligt sägen förklädd till oxdrivare, till, Lübeck, varifrån han med hjälp av goda kontakter och vänner lyckades segla över till Kalmar, där Sture-anhängare med Erik Rynning i spetsen fanns. Men spelet tycktes förlorat. Flertalet högättade upprorsmän trodde på den danske kungens löften om fri lejd och när Kristian II utropades till konung ville de bevaka sina gods och rättigheter.

Gustav tog sig i all tysthet upp till faderns gård Rävsnäs i Södermanland, obeslutsam om vilken sida han skulle satsa på. Den gamle ärkebiskopen Jakob Ulfsson, som dragit sig tillbaka till munkklostret i det närbelägna Mariefred, gav honom rådet att försöka försona sig med Kristian och därför övervara dennes kröning i Stockholm.

Gustav följde inte rådet och därmed fick han behålla sitt eget goda huvud. Hans far, hans svåger och två morbröder halshöggs vid blodbadet efter kröningsfestligheterna. Hans mor, mormor och mostrar kastades i fängelse, deras gods konfiskerades och Gustav Eriksson stod utan inflytelserika släktingar och utan egendomar. Han hade intet att förlora och allt att vinna. Han flydde undan Kristians danska och tyska legoknektar upp till Bergslagen och Dalarna, de trakter där Stuarna alltid haft en stark ställning och där fria män själva kunde bestämma över sin beredskap att slåss eller inte.

Gustav Eriksson generalrepeterar som folktalare i Rättvik och Mora och lyckas inte tända upprorsviljan men uppnår två saker. Han blir känd som en lovande kandidat vid val av upprorsledare eftersom han förefaller vara den ende av hertigmännen som vågar bekänna färg och dessutom är av Sturesläkt. Det sätts ett högt pris på hans huvud och ryktet om hans osårbarhet, mod och beslutsamhet i flykten undan dansken blir till en legend, som ända fram till våra dagar gett Sverige dess läsvärdaste avsnitt. Sanningshalten i alla de spännande anekdoterna från Siljanssocknarna kan diskuteras, ett är dock säkert: den dittills okände Gustav Eriksson Vasas namn kom på allas läppar.

Gustav visade prov på ovanlig rådighet, list, militär kunskap och diplomatisk skicklighet under befrielsekriget, som i januari 1521 började på allvar. Han korades till hövitsman  för väster- och österdalarna men i sina brev kallade han sig hövitman för Kopparberg, Silverberg, Jårnberg och menige Dalarna, Hälsingland Gästrikland, Norrland och allt Rumboland (=slättland, jordbruksbyggd). Han omgav sig med den livvakt som senare utvecklades till Svea livgarde. Han höll ihop allmogehären, fick med sig rådsaristokraterna Ture Jönsson Tre Rosor och biskop Brask och deras män. Han underhandlade kallt och lugnt med ärkebiskopen Trolle, hövitsman för den kungliga hären, en man som redan förut försökt att fånga honom i sina fällor. Han får löfte om hjälp från Lübeck mot privilegier, trots ovissheten om utgången av kriget.

Det är som förhandlare och maktspelare som Gustav Eriksson visa lejonklon. Sällan har en så dramatisk förändring i ett folks historia skett med mindre blodsutgjutelse. På marknader och ting vann han allmogens stöd. Herremän och biskopar, som efter att ha upplevt Kristians och danskarnas svekfulla framfart i Sverige var för en svensk samling mot unionen, lät den unge folkgunstlingen ta ansvaret och riskerna. Inom ett halvår blev Gustav Vasa vald till Sveriges riksföreståndare.

Utan stöd och hjälp från Hansemagnaterna hade trots allt detta inte gått att genomföra. Lübeck bestämde sig för att spräcka unionsmakten, de satsade på Fredrik av Schleswig-Holstein och fick den danska adelns hjälp att fördriva Kristian II. I Sverige arbetade de målmedvetet på att göra Gustav Eriksson till kung. Hellre två ”svaga kungar” i Danmark och Sverige än en maktgalen tyrann, som tror att han kan trotsa Hanseförbundet. Det blir utsända från Lübeck som regisserar kungavalet i Strängnäs och den 6 juni 1523 och hans intåg i det krigströtta Stockholm. Men från slottet Tre Kronor skulle Gustav Vasa under de följande 37 åren samla all makt i sina egna hårda nypor.

Den unge riksföreträdarens improviserade  organisation var redan mäktig att betala för hjälpen med silver från Sala, skinn och andra värdefulla varor som levererades till Lübeck och Danzig men – ansträngningen var stor. Betalningen till sina egna män klarade han genom att tillverka så kallade klippningsmynt, ett nödmynt som han, fyndigt nog, använde kung Kristians stämplar till. För att få med biskop Brask i upproret lovade han att upprätthålla kyrkans privilegier och att inte ge några förläningar utan Brasks medgivande. Redan 1524 påförde Gustav kyrkor, klostren och biskopssäten i Linköping en rejäl silverskatt som betalning för befrielsekriget. När kronan inte fått det begärda, skrev Gustav ett finurligt kravbrev där biskopen själv tvingades fylla i vad som fattades  och fick till sin harm ta sin del av ansvaret.

Biskop Brask blev Gustavs huvudmotståndare i den katolska kyrkan och tvingades fly från Sverige 1527. Gustav lovar och tillsäger ”värdingom i Gudi biskop Hans i Linköping” i ett brev från Västerås 25 juli 1521,  att..,” vill jag ock stadfästa, försvara och beskärma alla den heliga kyrkas privilegia, personer och ägodelar efter min makt så länge jag lever”. Sex år senare, i samma stad, skrev han under den recess som drog in nästan alla kyrkans rikedomar till kronan och själv tog han för sig av mässhakarna för att pryda sina väggar med. Gustav lade sig egentligen i religionsfrågor, var och en fick tro vad den ville, det var pengarna och makten han ville åt.

Uppror och buller skulle slås ner, det var onödigt och kostade bara pengar. Det gällde att finna praktiska lösningar. Många fienden fick Gustav genom detta och många fick sätta livet till när de råkade ut för kungens vrede.

Gustav styrde Sverige efter sitt eget huvud, med sina egna lagar och med ett enda mål i sikte; att skapa ett rikt självständigt företag arvriket Sverige. Till detta använde han alla medel, finter och knep och en outtröttlig energi. Han samarbetade med sina fiender, så länge det lönade sig, han höll ord och löften, så länge det passade hans syften. Han följde det europeiska fursteidealet, kanske läste han den då nyutkomna boken ”II Principe” av Machiavelli och påverkades av Henrik VIII;s despoti i England. Gustav byggde borgar och herresäten  med praktfulla inredningar och klädde upp både sig själv och hovet i furstekläder efter europeiskt mönster. Han använde alla nya marknadsföringsprinciper och tekniska hjälpmedel för att med sig själv i huvudrollen lägga grunden till nationen Sverige.

Mycket kunde vinnas åt ett land genom att dess furste gifte sig till makt, unioner och landvinningar. När det var tid för Gustav att söka sig en gemål, ville allmogen att bruden skulle hämtas bland svenska kvinnor, men Gustav ansåg att hänsyn måste tagas till utrikespolitikens behov. Först var den unga danska prinsessan Dorothea på förslag, men ho lovades bort till Preussen. Så kom den 15-åriga Sofia av Mecklenburg, som delade uppmärksamheten med Anna, dotter till hertig Bogislav av Pommern. Med henne kunde Gustav bli svåger till den danske kungen Fredrik I. Skulden till Lübeck och upprorsrörelserna inom det egna landet omintetgjorde dessa planer.

Ända fram till 1528 tänkte sig sedan Gustav att äkta den lilla katolska prinsessan Hedvig av Polen, något som kunde ge ett tryggare förhållande till Ryssland. De svenska reformationerna lyckades till sist förhindra detta katolska äktenskap och så kom den 15-åriga Katarina av Sachsen-Lauenburg in i bilden. Villkoren var hårda, Katarina fick Korsholmens och Kalmar län med Öland i förläning och det dröjde ända fram till september 1531 innan bröllopet stod. Gustav hade inte sett sin brud innan hon kom till Stockholm, men han syntes förtjust och omvittnas som ”en ljuvlig, lustig och lättsinnig herre, till att umgås både med snack och tal”. 1533 födde Katarina sonen Erik. 1535 dog hon i barnsäng.

1536 gifte Gustav om sig med Margareta Lejonhufvud som i 15 år var hans mycket älskade gemål. Hon födde barnen Johan, Katarina, Cecilia, Magnus, Anna, Sofia, Elisabet och Karl. Hon dog 1551 när Karl var knappt ett år gammal.

Gustav ordnade fortlöpande giftermål mellan de förnämsta familjerna inom adeln för att knyta dem till hovet och kungahuset. Av samma skäl gifte han sig 1552 med den blott 16-åriga Katarina Stenbock från Vadstena.

Som familjefader var nog Gustav med sitt koleriska temperament och auktoritära sätt inte lätt och tas med. Han styrde och ställde med dem som med allt annat i riket. Om att han var mån om barnens uppfostran och deras välbefinnande vittnar dock många ömsinta brev. Efter Vadstenabullret, skandalen med hans dotter Cecilia, som vållade honom stor vrede och bedrövelse, skrev Katarina till honom och beklagade vad som hänt och berättade att hon känt sig sjuklig den sista tiden. Gustav svarar med att förmana henne om att inte ”förslemma” magen med sötsaker och att orsaken nog var den bedrövliga familjeaffären. Han skriver ”…vi skulle inte bliva bättre lönta utav våra barn dem vi med allomstörsta faderlig kärlek uppfött och tuktat hava uti det förhopp att de skulle bliva oss till hugnad glädje och hugsvlelse. Men vad glädje vi nu förnimma och hava av din syster Cecilia och huru hon oss löner för sådan faderlig omak och uppföda, där förbarme sig Gud över”.

Gustav Vasa spelade i sitt liv landsfaderns roll och har genom den svenska historien varit symbolen för det enade Sverige. Hans liv var som en agitation för eller emot upprorsmän, brevskrivning, planläggning och inspektion av företaget. Det var en ständig resa tills han på sin dödsbädd undrade: ”hur skall det eljest gå eder. I svenske, under ett nytt regemente? Denna snöda världs angelägenheter kunnen i fast litet förstå” Lika lite kanske vi sentida människor förstå Gustav Vasa eller döma honom efter senare tiders måttstockar.