Artiklar
Arvet efter Anders Bottnekarl.
Anders Bottnekarl, som var rådman och högt ansedd köpman redan 1520 på kung Kristians tid, rättsgogde, uppbördsman, kyrkvärd, härbergerare och föreståndare för sjukhuset på Gråmunkeholmen, dog 1545 och efterlämnade ett stort arv. Anders var en hårdför man, som verkade snar till vrede och en som ville styra på sitt vis.
Första gången han uppträder inför rätten som svaranden är måndagen den 28 november 1524. han hade då kallat Nils Jönsson för att vara en ”jute”, vilket väl betydde att han skulle ha sympatier för danskarna. Beskyllningen var säkert allvarlig med tanke på det nyss avslutande befrielsekriget. Anders Bottnekarl tog dock tillbaka beskyllningen och bad fogde och råd att förlåta honom för denna gång, vilket de gjorde.
Nästa gång, den 25 maj 1526, när skatteuppbörden skulle räknas av Anders Bottnekarl och Sven Helsing, som var skatteuppbördsmän, uppträdde Anders synnerligen egensinnigt. När Sven Helsing hade räknat sin del tog Anders detta och lade till sin penninghög, han sade; att det tillsammans var 140 mark. Han bad borgmästarna, att få ta hem dessa pengar, eftersom han hade lagt ut dem i sin kämnärsverksamhet. De nekade men trots detta tog han pengarna och gick hem. Man fick skicka statstjärnarna två gånger hem till honom och slutligen hämta homom med våld, dock utan pengarna. När han hörde att man skulle behålla honom med våld, om han inte lämnade över pengarna, lät han skick efter dem. Borgmästaren Iver Iversson frågade honom, om det möjligen fanns mer pengar än han uppgivit? Anders svarade då: ” finns det mer, då vill jag kallas tjuv för det som blir över”.
När man räknade pengarna var det 20 mark mer och han sattes i förvar på skotthuset. Tydligen slingrade han sig från detta, för den 21 juli samma år svor ett par pitebor på, att Anders Bottnekarl hade tagit ut olaga skatt av dem. Vidare fälldes han för ärekränkning och förtalar rådet. Dock räknas han år 1544 till rådets 48 äldste. En betrodd man med andra ord.
Arvet efter Anders Bottnekarl lämnades till arvingarna av änkan Anna. Arvingarna var brodern Elff Andersson, Västeråsborgare, hustru Ingegerd Svinninge i Åkers socken och hennes son Olof Olsson samt hustru Karin i Södersylte i Munktorps socken. De båda kvinnliga arvingarna var systrar till den avlidne.
Först skänkte Ander ett stenhus till sjukhuset på Gråmunkeholmen, ett halvt skeppund gäddor, en hal tunna lax och en tunna salt. Till Strängnäs hospital ett halvt skeppund gäddor, en halv tunna strömming, till Västerås hospital ett halvt skeppund gäddor och en halv tunna strömming. Sin gatubod med alla våningar gav han till Stockhoms stad. Varje syskon fick dessutom humle, salt och kläde till ett värde av 60 lispund och grytor och tenn. En mältbod ärvdes också.
I arvet förkom skeppsredskap, sälbodsredskap och gamel Eskils skomakargård i Strängnäs. Samvetet hade tydligen plågat honom för han skänkte 50 mark till husarmt folk. Olaus Petri, predikanten, fick 2 ungerska gyllen.
Här skall nu bara nämnas de klädespersedlar, som förekom i arvshandlingarna, Mårten, kaplanen, fick ett par gröna hosor och saijens tröja, herrn Anders på spettalen (sjukhuset) fick en varskinnsfodrad kjortel, Clemeth vårdskrivare fick en blå kjortel med rävskinn, Hans Kock fick en svart kappa, olof Andersson fick en engelsk kjortel med gråskinnsfoder, ett par hosor, en tröja och en fodrad bonett. Hustruarna Karin och Ingegerd fick förutom tyg, var sin luva. Luva kallades mössor av olika slag på denna tid.
Rådstugan.
Stadens skrivare sitter vid ”disken” (bordet) och för protokoll för stadens dombok eller ”tänkebok” som den kallades. På den vänstra bänken sitter sex rådmän och på den högra bänken sitter sex av de män som valts att döma i målet och godkänna fastighetsköp och andra transaktioner i Stockholm. På en bänk vid sidan om sitter de två borgmästarna. Sex fönster vätter mot Stortorget.
Ett burspråk eller balkong finns dessutom, där man kunde delge domsluten till folken utanför.
På väggen till vänster hänger den ”arvstavla”, som målades av Urban målare 1536. han har mplat en man i barett mitt på tavlan och denne kan föreställa målaren själv. Tavlan skal illustrera hur arv skall skiftas och Urban har placert sitt förmodade självporträtt under cirkeln, där ”fader moder I” står skrivet. Under hans bild kommer de andra delarna av stamtavlan med ”som dotter I”, ”barnabarII”, ”barnabarns barn III” och ”barnabarna barnabarn”.
Här på rådstugan avgjordes alltså människors öden under vasatiden och från dess tänkebok har man hämtat många av uppgifterna på denna sida.
Stenkastningsdrama på Munkbron.
Det kunde gå vilt till på nätterna i Stockholm och följande rättegångsprotokoll från 1811 är spännande som ett kriminalreportage i sena tiders kvällspress.
På Helga Kors Afton som var i löndags kom Erik Rynings karl gående från staden på Gråmunkebron. Klockan hade slagit ett på natten och svennen Tideman, som var starkt berusad, började kasta och vräka ner stenar i de bondbåtar, som låg nort om bron.
Först kastade han en ganska stor sten in i en båt, som tillhörde Olof Andersson i Dävensjö. Stenen hade så när slagit ihjäl en karl, som hette Lars Andersson och låg i båtsplikten framme i båten och sov.
Lars var från Dävensö liksom Olof Andersson. Han vaknade vid att stenen slog sönder ett stort toftbräcke, som låg tvärsöver båten alldeles vid sidan av Lars.
Då ropade Olof Andersson, som låg akterut i båten, att man skulle lossa förtöjningarna och när Lars framme i fören reste sig för att göra detta, ställde sig Tideman över huvudet på honom med ett kortsvärd och högg mot Lars så att han var nära klyva huvudet på denne.
Bonden Olof Andersson kunde inte se vad det var för svärd som Tideman hade, för det var ju en mörk höstnatt.
Till all lycka för bönderna, som var yrvakna, väckta ur sin bästa sömn, drev nu båten in under bron. Där kunde bonden äntligen få loss båten från brofästet. Tideman och en kumpan, som han hade med sig, stack nu sönder tåg, segel och båtens tält (tjäll) och allt som de kunde slå sönder kastade de små och stora stenar på.
Bonden Olof sköt med all makt ut båten från bron, så att inte våldsmännen kunde nå dem med sina svärd. De försökte kasta sten efter dem så länge de kunde, men bönderna kom undan till Gråmunkeholmen och förtöjde båten för natten vid en påle intill herr Erik Trolles gård på holmen.
Sedan Olof Anderssons båt hade kommit undan gick kumpanerna utefter bron till andra bondbåtar, som var förtöjda vid denna. När en gammal danneman skulle lossa sin båt kastade de en stor sten på honom, så att allt kött revs bort från handleden till armbågen. De fördärvade dessutom låret och benet på en gammal kvinna, som legat och sovit under båtens tält (tjäll).
När båtarna på nordsidan av bron var bortjagade, började de båda kumpanerna angripa de båtar som låg på södra sidan. Målet för deras förstörelselusta blev nu en båt, som tillhörde Erik Andersson i Staby, Giresta socken i Lågund. Erik låg där med sitt båtlag. Marodörerna kastade först in en sten och höll sig tysta. Lnär stenen slog i båten vaknade en man, som hette Erik Eriksson och var från Kyll i Hälsta socken, Erik frågade vem det var som kastade men ingen svarade, så att Erik Andersson i Staby bad honom tiga och sade:
”Är det någon skälm, så kanske han med Guds hjälp går sin väg”.
Men då kom en andra sten och sedan en tredje och slog genom deras segel och tjäll och in på de stackars karlarna som låg där.
Nu sprang Erik Eriksson upp och hämtade ett gammalt armborst, spände det och lade på en bultpil, slängde undan tältduken och trodde, att han skulle avskräcka nidingarna. De brydde sig emellertid inte om det, utan fortsatte att slänga stenar i båten. Då sköt Erik iväg bultpilen och han visste inte om den träffade någon eller inte.
De fortsatte emellertid att slå sönder segel och täg och högg i båten.
Erik lade nu på en riktig pil på armborstet och sade åt dem, att om de inte meddetsamma försvann skulle han skuta på dem med pilen.
Detta hjälpte inte, utan Tideman slog till honom med en tegelsten. Stenen slog sönder en bit av armborstet och pilen. Erik försåg nu armborstet med en skäkta (stridspil) och när han bockade sig för en stor sten, som kastades in i båten, sköt han och träffade Tideman i halsen. Denne dog av skottet.
Rådets dom blev att bönderna friades för alla misstankar om uppsåtlig handling. De hade uppenbarligen handlat i nödvärn och riksrådets tjänare hade sig själva att skylla i sin dryckenskap.
Fogden Bengt Eriksson lyse kungsfrid över bönderna, vilkas skeppsfrid så brutalt hade brutits.