Storkyrkan i Stockholm.
Redan Kristian II hade besvär med Storkyrkan, som hindrade kanonerna att verka fritt från slottet och tornet Tre Kronor. På våren 1521 arbetade byggmästaren Adam van Duren i Kristian II:s tjänst med att befästs Storkyrkans vind. Under Stockholms belägring fick kyrkan tjänstgöra i krigets tjänst. Detta var ju inte ovanligt, många medeltidskyrkor hade från början byggts som fästningar. I östra delen av den mörka kyrkvinden står fortfarande ett stort tramphjul, som påminner om denna tid. Kristians soldater använde det säkert för att forsla upp både kanoner och annat. Det hade god lyftförmåga eftersom nanstocken lätt förde sin tross runt, då några kraftiga mannar trampade inne i hjulets knarrande krets.
Stockholms blodbad.
Den 8 november 1520 berättar Olaus Petri i sin krönika, var han åsyna vittne till det som senare skulle kallas ”Stockholms blodblad”.det utspelades sig som bekant framför Stockholms rådstuga på Stortorget. Olaus Petris berättelse följer här i avkortat skick.
På morgonen åtta dagar efter allhelgonadagen lät kung Kristian II blåsa i trumpet för att tillkännage, att ingen skulle gå ur sitt hus, utan stanna inne. Vid middagstid leddes Skarabiskopen och Strängnäsbiskopen ut på torget tillsammans med de riddare och borgare, som skulle avrättas. När de stod i ringen av soldater talade en av kungens män, som hette Nils Lycka, till folket från burspråket på rådstugan. Han sade, att de inte skulle förfäras över det straff som skulle utmätas, för ärkebiskop Trolle hade tre gånger på sina knän bett kungen, att han skulle straffa dem som förorsakat den orätt han lidit. Biskop Vincentius och Anders Ruth samt Anders Karlsson, som stod i ringen protesterade högljutt mot detta övervåld och denna orättvisa och bad, att svenskarna skulle hämnas detta.
Biskop Mats i Strängnäs, som enligt Olaus Petri hade lagt sig ut för den danske kungen lönades nu för detta med att han blev halshuggen mitt framför rådstugan varpå ”hans Hoffuud lades emellan hans benen” som det heter i krönikan. Så kom turen till den protesterande Vincentius och efter honom högg man huvudet av Erik Abrahamsson Lejon hufvud, Erik Knutsson och efter dem Gustav Vasas fader Erik Johansson Vasa, ytterligare 9 riddare, 3 borgmästare 14 rådmän, bland dem de protesterande Anders Ruth och Anders Karlsson.
Första dagens avrättningar avslutades med några kända yrkesmän, skräddare, köttmånglare, skinnare, tunnbindare, smällare, och bårdskäraren Lambrect, som stod och rakade en kund, när han blev utdragen på torget och halshöggs. Blodbadet forsatte så nästa dag och i galgen, som uppförts på torget hängdes de följande dagarna en mängd personer, många ”med stöfflor och sporrar, som the kommo inridande i stadhen, så at utaff hästen och galgen, thet ganska gräseligt war” som Olaus Petri så målande beskriver.