Stockholm
Stockholmstrakten under Gustav Vasas tid
Brunkeberg, som delade västra och östra norrmalm, dåvarande Stockholms begynnande förstad åt norr, hade redan på vädersoltavlans tid (1535) schaktats ur i sin sydligaste del. Där bodde då en hel del hantverkare, men de hade inte tillåtelse att driva handel. Brunkebergsåsen hade redan från stadsbebyggelsens början på 1200-talet utnyttjats byggnadsmaterial och rullstenarna kunde dessutom formas till stenkulor för kanonerna. I våra dagar, när den förr imponerande åsen praktiskt taget försvunnit i grävskopornas väldiga käftar, har vi svårt att orientera oss i 1500-talets kartbild. Men, om vi tar några nutida riktmärken till hjälp, kan vi kanske i någon mån klara detta.
Om vi börjar med Hötorget, så låg här i trakten och mot Brunkebergstorg en by som kallades Wäsby. Vid Brunkebergstorg gick Norrströms vatten upp och bildade en hamn för byborna, som likaledes hade tillgång till färskt vatten i källan där (sedermera kallad Brunkebergspumpen). Vid trakten av Humlegården började tydligen en by med många ladugårdar, som kallades Ekeby. Bybornas hamn kan antas ha varit vid Källhagen, där även en källa fanns. Byns ägor beräknas ha omfattat nordgränsen mot Valhallavägen, Erik Dahlbergsgatan, Karlaplan och i sydost mot Nobelparken. Det kallades senare Ladugårdslandet.
På båda sidorna av Brunkebergsåsen gick de båda sträckgatorna, den västra och den östra. De löpte samman vid nuvarande Gustav Adolfs torg, där Norrbro slutade. Ungefär vid Adolf Fredriks Kyrkoggata och korsningen vid tunnelgatan låg den på 1540-talet anlagda ”Nya Ladugården”. Klara Sjö gick upp mot Vattugatan – Klara Västra Kyrkogata. Nuvarande Nybroviken, dåvarande Ladugårdsviken gick upp i två armar till Stureplan och till Norrlandsgatan – Hamngatan.
Södra djurgården kallades på Gustav Vasas tid Walmundsön. Den var kronogods och förvaltades av kungen.
Blockhusudden på djurgården har antagligen sitt namn efter ett blockhus, som anlades i samband med befrielsekriget 1522. Mellan denna udde och kvarnholmen vid Nackalandet anlades en flottbro för truppförflyttningar vid denna tid. Bommen till denna, det vill säga en stark järnkedja, tjänstgjorde för tullverket ända in på 1800-talet. Fästet för bommen finns fortfarande kvar som minne från striden mellan Gustav Vasa och de danske.
Kungsladugården Vädla vid nuvarande Engelska kyrkan rustades upp av Gustav Vasa (Gamla Ladugården), liksom Klara klosters ladugård vid nuvarande Storängsbotten och Helgeandshusets ladugård vid Stora Skuggan. År 1550 fick slottshushållet över 16 tunnor smör, 128 tunnor grädde och 675 tunnor sötmjölk. Slottsstaten gjorde av med stora mängder livsmedel och gårdarna i Stockholmstrakten levererade av sitt överskott. Kungsholmen kallades ”Liderna” på medeltiden och ”Munklägret” från 1550-talet. Höet härifrån försåg Nya Ladugården och Gustav Vasas hovstall med kreatursfoder och hästföda. Ett tegelbruk fanns i Mariebergsområdet. Namnet munklägret hade med Gråmunkeklostrets jordegendomar att göra. Dessa fick ju överlämnas till kronan efter Västeråsrecessens konfiskation av alla kyrkans tillgångar 1527. en flottbro anlades av Gustav Vasa under befrielsekriget 1522 även här från Smedsudden till Långholmen, från Långholmen över Pålsundet till Åsön (Södermalm).
Vid tegelbruket fanns ett par tegellador med tegelugnar som eldades dygnet runt. En av tegellagarna är nämnd den 14 augusti 1533 i Stockholms stads tänkebok ”medth sin tiuff” som det heter. Hans dräng Henrik Bengtsson från Åland hade nämligen stulit en silversked, 6 mark penningar, en stickad skjorta, ett par sockor, ett huvudkläde, en av kronans hästar och litet annat. Henrik erkände och hängdes onsdagen därefter i galgen på Södermalm.
För att övergå till Södermalm, eller Åsön som den kallades, så kan vi föreställa oss att på Slussplan låg inre Södertorn och yttre Söderport vid Pelikanslingan på Slusskarusellen. Mellan dessa torn fanns det äldre yttre tornet, som nu kallades mellantornet.
Vid Södermalmstorg utanför Söderport började allmänningsgatorna. Rakt söderut mot Medborgarplatsen gick allmänningsvägen längs åsryggen på det berg. Som bildade fortsättning i Brunkeberget. Upp till nuvarande Maria Magdalena kyrka gick två vägar på båda sidor om denna, som då motsvarades av Sankta Maria Magdalenas kapellruin. Vid Södra stationsområdet låg Fatburssjön, nordost om denna låg ”löten” det vill säga den betesmark, som allmänt användes för de djur som ägdes av borgarna inom murarna. Här hade man kanske lador för vinterfoder till ”krittren”.
Österut från Söderport gick Galgbergsgatan eller Fjällgatan som den hette senare, mot Galgberget vid nuvarande kvarteret Justitia. Nedanför berget gick en stig till steglingsplatsen, där man ”parterade” de dömda. Längre österut låg Danviks hospitalshus för de fattiga och sjuka, sedan anläggningen var klar vid slutet av 1550-talet.
Vid nuvarande stadsgården låg en del tranbodar, där man kokade tran av sälspäck. Utom repslagare och krukmakare vid Fatburssjön fanns der grytgjutare, klockgjutare, smeder tjärbrännare, båtbyggare och så vidare. Här på Åsön liksom i de andra ytterområdena var det förbjudet för hantverkarna att bedriva handel.
Stadens styrelsemän året 1543 i Stockholm.
Borgmästare och råd som tillsattes för året.
Rättens fogde:
Erik Jacobsson
Borgmästare:
Peder Nilsson och Peder Andersson.
Kännärer:
Michil Bengtsson och Henrik Olsson.
Skottmän:
(skattdrivare) från rådet Erik skinnare och Måns guldsmed, från menigheten Mattes hals och Sven Månsson.
Rådet med dem som satt på östra bänken:
Larens Månsson, Hans Eskilsson, Hans Pedersson, Erik Stutt, Perder MatssonLaurens Gregelsson.
Rättens fogde:
Olof Eriksson.
På västra bänken:
Gunnar Olsson, Rasmus Pedersson, Buddans Erik, Mårten Bengtsson.
Rättens fogde:
Erik Jacobsson.
Byggmästare:
Rasmus Pederson och Peder Matson.
Föreståndet för spetalet:
(sjukstugan) Prder Belle, finved Guldsmed, Josef Arfvidsson och Anders Botnekar.
Föreståndare för predikarhusen:
Peder Jogansson och Rame Jens.
Kyrkovärdar:
Henrik v Ytrecht och Mattes Troyboo.
För söderports nycklar:
Larens skrivare och Eskil Eriksson.
För nycklarna till Norreport:
Hans i porten och Hans skräddare.
För fiskarbommens låsning:
Jons Mattsson
För den andra bommen:
Erik Larensson.
Härbergerare i östra kvarteret:
Jens Henriksson och Olof Svensson.
Härbergrerare i södra kvarteret:
Karl Andersson och Henning Gijre.
Härbergrerare i västra kvarteret:
Mattes Staffansson och Måns Köttmånglare.
Härbergrerare i inre kvarteret:
Peder Köttmånglare och Michil i porten.
Kvartermästere i östra kvarteret:
Nils skrivare och Peder Tuske.
I södra kvarteret:
Trofast Olsson och Per Jenssen.
Kvartersmästare i västra kvarteret:
Knut stadstjänare och Henrik Matson.
Kvartersmästare i inre kvarteret:
Gregels Pederson och fiskare Mattes
Vårdsättare:
Sven Pederson och Mattes Olsson
Syllsättare:
Erik Knutson och Hakonn Olson.
Fodermarskar:
Erik Knutson och Nils Påvalson.
Fraktkarlar:
Larens Månson och Peder Matson
Att uppbära pålpengarna:
Måns guldsmed.
Rättare för spann (mått) och vikt:
Juns tunnbindare
Vräkare av tjära:
Mårten Olson.
Spannmätare:
Peder Henrikson.
Fiskpackare:
Jacob Eriksson, Jons fiskare, Larens finne
Tillsyningsmän för stadens renhållning:
I östra kvarteret:
Kumans Mårten Michil hoipare.
I södra kvarteret:
Rafval i kornhamnen, Haralds Jens
I västra kvarteret:
Mårten Bastukarl, Thomas Olson
I inre kvarteret:
Larens skräddare och Cort skomakare.
Att uppbära accisen:
Jören Eriksson och Jons Anderson.
Skaffare till gillestugorna:
Gregels Anderson och Conster Jens Olson.
Stadens styrelsemän året 1543 i Stockholm.
Borgmästare och råd som tillsattes för året.
Rättens fogde:
Erik Jacobsson
Borgmästare:
Peder Nilsson och Peder Andersson.
Kännärer:
Michil Bengtsson och Henrik Olsson.
Skottmän:
(skattdrivare) från rådet Erik skinnare och Måns guldsmed, från menigheten Mattes hals och Sven Månsson.
Rådet med dem som satt på östra bänken:
Larens Månsson, Hans Eskilsson, Hans Pedersson, Erik Stutt, Perder MatssonLaurens Gregelsson.
Rättens fogde:
Olof Eriksson.
På västra bänken:
Gunnar Olsson, Rasmus Pedersson, Buddans Erik, Mårten Bengtsson.
Rättens fogde:
Erik Jacobsson.
Byggmästare:
Rasmus Pederson och Peder Matson.
Föreståndet för spetalet:
(sjukstugan) Prder Belle, finved Guldsmed, Josef Arfvidsson och Anders Botnekar.
Föreståndare för predikarhusen:
Peder Jogansson och Rame Jens.
Kyrkovärdar:
Henrik v Ytrecht och Mattes Troyboo.
För söderports nycklar:
Larens skrivare och Eskil Eriksson.
För nycklarna till Norreport:
Hans i porten och Hans skräddare.
För fiskarbommens låsning:
Jons Mattsson
För den andra bommen:
Erik Larensson.
Härbergerare i östra kvarteret:
Jens Henriksson och Olof Svensson.
Härbergrerare i södra kvarteret:
Karl Andersson och Henning Gijre.
Härbergrerare i västra kvarteret:
Mattes Staffansson och Måns Köttmånglare.
Härbergrerare i inre kvarteret:
Peder Köttmånglare och Michil i porten.
Kvartermästere i östra kvarteret:
Nils skrivare och Peder Tuske.
I södra kvarteret:
Trofast Olsson och Per Jenssen.
Kvartersmästare i västra kvarteret:
Knut stadstjänare och Henrik Matson.
Kvartersmästare i inre kvarteret:
Gregels Pederson och fiskare Mattes
Vårdsättare:
Sven Pederson och Mattes Olsson
Syllsättare:
Erik Knutson och Hakonn Olson.
Fodermarskar:
Erik Knutson och Nils Påvalson.
Fraktkarlar:
Larens Månson och Peder Matson
Att uppbära pålpengarna:
Måns guldsmed.
Rättare för spann (mått) och vikt:
Juns tunnbindare
Vräkare av tjära:
Mårten Olson.
Spannmätare:
Peder Henrikson.
Fiskpackare:
Jacob Eriksson, Jons fiskare, Larens finne
Tillsyningsmän för stadens renhållning:
I östra kvarteret:
Kumans Mårten Michil hoipare.
I södra kvarteret:
Rafval i kornhamnen, Haralds Jens
I västra kvarteret:
Mårten Bastukarl, Thomas Olson
I inre kvarteret:
Larens skräddare och Cort skomakare.
Att uppbära accisen:
Jören Eriksson och Jons Anderson.
Skaffare till gillestugorna:
Gregels Anderson och Conster Jens Olson.
Svartmangatan och Köpmangatan.
Ett försök att skissmässigt rekonstruera några byggnader och att följa några av ägarna från 1400-talet och en bit in på 1500-talet. (rekonstruktionerna bygger på uppgifter i St: Eriks årsskrifter samt Tord D:son Nordbergs beskrivningar.)
Svartmangatan 9 i kvarteret Cepheus 2-3 består av tre sammanbyggda medeltidshus.
Det första huset är fyra fönsteraxlar långt. Medeltidsmurningen omfattar bottenvåningen och ytterligare två våningar. Tegelformatet 13-14 gånger 28-29 cm i alla tre husen vid Svartmangatan. De båda övervåningarna är utkragade med en halv stenlängd. Den utskjutande delen hade en sned utkragning unde det nuvarande husets fönster. Ovanför gick en lång smal nisch över hela fasaden. Den var två tegelskift hög. Den enda kvarvarande medeltida fönsteröppningen finns i det södra huset. Det är en del av ett ursprungligt fönster. Spår av cirkelrunda blinderingsnischer i stil med dem man ser på medeltida kyrkor och på Gripsholms slott finns i murningen. Korsformade ankarslutar, som är ett medeltida drag, finns i det västra husets våning en trappa upp. Det mellersta huset är ett typiskt tornhus med trappor inne i murarna precis som i dåtidens borgar.
Det östra huset hade antagligen en tråtrappa från gården upp till första våningenpå husets utsida.
Det första huset har varit av den så kallade parstugutypen, som nog var vanligt för stadsbebyggelsen i Sverige. Den hade utvecklats ur den enkla bondeparstugan. I stort sett har de övre våningarna och vindsvåningarna bestått av endast ett större rum. De har varit festsalar och förvaringsrum liksom på borgar och slott.
Här på Svartmangatan 9 bodde guldsmeden Knut Nilsson, som var en framgångsrik köpman med fastigheter och tomter på många platser. Han var gift med den mäktige borgmästaren Bengt smålännings dotter Barbara Bengtsdotter som hade ärvt huset efter sin förre man. Man kunde tänka sig att Knut ställde ut guldsmedsprodukter i någon av bodarna till det västra huset. Han var också föreståndare för själagården 1488-1500 och ”skatteindrivare” och föreståndare för kruthuset och rådman till sin död 1506.
Ett försök till rekonstruktion från medeltidshusgrunderna vid Köpmansgatan 5-7-9-11.
Köpmansgatan 11 ledde en gång från gatan in till gården. Bottenvåningen bestod av ett enda rum med dörr ut till gången. Mot Köpmansgatan fanns troligen en utfällbar bodlucka liksom i Köpmansgatan 5 och 9. bottenvåningen kan senare ha delats i två bodar med bodluckor. I Köpmansgatan 7 fanns en eldstad i rummet åt gården. Från gården i samma hus kan en trätrappa ha lett upp till våningen över och slutat vid en dubbelport med snedfasad omfattning. Hus med en genomgående gång från gatan in till gården tycks ha varit ett vanligt byggnadssätt på den här tiden.
Köpmansgatan 9 ägdes på 1490-talet av Helga Gravs gille. När Västerås recessen genomfördes indrogs huset till kronan. Den 15 juli 1528 blev rådsmannen Jörgen Eskilsson ägare till fastighen, som framgår av ett brev fån Gustav Vasa.
Huset Köpmangatan 7 köptes den 9 oktober 1514 av Nils Matsson. Fastigheteh hade tillhört Själagården och såldes av dess föreståndare Herman Fossert. Olof Kuses änka Karin hade bott där till sin död. Fastigheten beskrev som ett stenhus med fyra fria murar, två våningar högt, tre rum i de övre våningar, två källare under, fri port och ingång samt två träbodar in på gården. Nils Matsson avled 1521, då hans änka övertog huset, vilket strax övergick i Peder Nilssons ägo. Peder Nilsson, som var ålderman för Karlagillet, värderingsman och lagman dog 1526, då hans änka Anna övertog fastigheten genom att köpa ut Anders Skåning, som också var arvinge.
Den 10 juni 1528 köpte den aktiva änkan Anna en tomt av kungen för 50mark. Tomten låg ovanför hennes hus och var 35 gånger 17 alnar i fyrkant. Den hade tillhört Helga Gravs gille och efter recessen sålde ju kungen ut gillenas fastigheter för att få reda pengar istället. Anna hade den 12 augusti 1528 anmodats att svara rådet, varför hon självsvldigt lagt sig till med ett stall, som tillhörde Lasse olssons änka Margit. Hon skulle förklara vem som givit henne tillåtelse till detta eller också böta för tilltaget. Hon retade tydligen folk för i september 1529 hade en Nils Larsson överfallit henne i hennes gatbod, trots att han förut bötat för samma sak.